När ödet bestämmer
Hola, kända och okända bloggföljare.
På grund av ett 2 h försenat flyg fick jag nu tid att skriva lite här. Sofie och Felicia sitter i ett flygplan någonstans ovanför Europa på väg hit till himmelriket. Det var problem i starten då två passagerare inte kom till gaten och väskorna måste tas bort från planet. Sen fick de inte tillstånd att flyga på grund av rusning (trängsel) i luftrummet i Centaleuropa. Så ser vårt Europa ut nu: det är inte bara i storstäderna vi har eftermiddagsrusning utan nu finns den också i luftrummet.
Jag har haft en glädjens dag och nån kanske undrar över rubriken, och kanske över det jag skrev om i går. Ingen behöver vara orolig över min bostadssituation för allt ordnar sig nog. Jag hade mycket svårt att tänka mig ett avsked från mitt himmelrike, men jag skrev ju om att jag ville ha det mera paktiskt. När jag för snart två veckor sedan var nere på en mäklarbyrå och diskuterade eventuella lägenheter, och mäklaren föreslog en lägenhet svarade jag att den nog inte var den idealiska för mig. Hen blev lite irriterad och tyckte att jag pratade emot mig själv. Jag svarade att livet ofta är motstridigt men att jag tänker låta ödet bestämma. Då fick hen troligen för sig att hens bostad var mitt öde, eftersom hen sade att hen nu reserverar den muntligt åt mig, men jag bad aldrig om att få den reserverad. Det var samma gång som jag fick höra om det konstiga betalningsförfarandet med kontantbetalning på byrån.
Jag lät jag ödet bestämma: jag gjorde ingenting medvetet åt saken och kollade inte på någon lägenhet på nätet. Min nätkontakt tog ju också slut förra veckan, men det hände andra saker. Jag upptäckte att backen upp hade blivit betydlugt "lägre" och det var enklare att ta sig upp. Jag märkte att det fanns en förmånlig Hiperdino matbutik nära en busshållplats, där jag kan storhandla varje onsdag efter stickeklubben. Och så var det fredagen då jag bakat pepparkakor, och upptäckte att det fanns så många att jag borde dela med mig. Då gick jag ner och handlade lite i PR-dalen och förde samtidigt lite pepparkakor åt mäklaren. Det heter att man blir snäll av papparkakor, så tänkte att hen eventuellt skulle sluta upp att bara se idioter omkring sig. Men tyvärr, vad fick jag höra: jo, att alla är oärliga och ljuger osv.
När jag kom hem var det redan mörkt och det blåste friska vindar. Jag var svettig och bestämde mig att ta en tur i poolen. När jag joggade där upplevde jag någonting helt underbart. Vinden gjorde att jag inte hörde några andra ljud, och mörkret fick mig att känna mig som om jag vattenjoggade i himmelen. Jag blev helt euforisk och kände mig oerhört tacksam över att ha möjlighet att få leva just här.
Under veckoslutet har jag tagit mig upp och ner flera gånger och det har inte känts svårt alls. I dag åkte jag och handlade till Hiperdino igen, och när jag gått upp hit utan att ens vara svettig och trött, förstod jag plötsligt att jag ska bli kvar här. Jag hade kontaktat min nuvarande mäklare på morgonen angående en läckande kran, och hon hade svarat att det kommer nån och kolla senare idag. Så jag svarade att det passar bra men jag frågade också om det är ok att jag bor kvar här en vinter till. Hen blev mycket glad över min fråga och svarade att det går utmärkt. Mina saker får jag lämna kvar i lägenheten över sommaren och kontraktet kan göras före jag flyttar. Jag hade varit i kontakt med hen tidigare angående andra bostäder, och hade lagt märke till att hen hade tagit mina ord på allvar och ändrat stil. Det är någonting jag uppskattar högt, och det fick mig att känna förtroende för hen igen. Broar ska inte brännas bara för att man blir dåligt behandlad. Det är bättre att berätta hur man upplever saken och vad man önskar, för då ger man den andra en chans att ändra sig.
Jag har nu förstått att om man som jag får bo i himmelriket redan på jorden, så är det verkligt idiotiskt att skriva in sig i "idiotiska klubben". Jag fyller inte måttet på en enda punkt och hör inte hemma där. Först när jag är 80 år och om jag lever då, kan jag börja överväga sådana alternativ. Och om jag bor här och kondisen bara stiger, så kan det hända att jag ännu länge stubblar upp för backen.
Bilden uppe visar hur det såg ut vid 18 - tiden då jag städat färdigt och tittade ut över havet. Till sist vill jag på glädjens dag sluta med en bild på en kinaros. Jag har alltid älskat den blomman, och minns hur jag i folkskolan stal skott från en stor kinaros i klassrummet, för jag ville ha en sådan hemma också. Här växer stora kinarosor på många ställen, och används bland annat som häckväxt.
Nu bara väntar jag att det kommer ett sms och jag får rusa upp till taxin och krama mina kära.
Ha det bra och krama varandra!
Carola WB
