Positivt
Hej från Brändö. Så är det ju i livet; det behövs balans, och den här gången var det mycket positivt att komma till stan. Inte enbart att komma bort från fukt och kyla, utan Helsingfors hade förvandlats till en stad med glada människor och guldyra. På måndag morgon var det rätt folktomt efter nattens firande, men de som var igång såg glada ut. Igår klädde jag mig i blåvitt och åkte in till centrum för att uträtta mina ärenden. Jag möttes av glada människor överallt. Hade lite tid före ögonläkaren så gick via Lifebutiken. Där var en lite morgontrött människa men hen mjuknade upp, och efter en stund hittade hon allt det jag frågade efter. Till och med stevia droppar, som enligt Prisma inte får säljas i Finland, fanns där. Det blev en rolig diskussion om Lejonen också, och lite om min borreliastory.
Ögonläkaren tog emot mig före utsatt tid och hen berättade att hen vet att spanska läkare är bra. Måste dra en kort version av min story eftersom det var orsaken till besöket, och jag upplevde att det är bra att människor i det här landet får veta vad som händer. Hela tiden får jag höra och läsa om det ena fallet efter det andra, och de flesta är mycket sorgliga. Hörde att Borgåbladet skrivit om ett häftigt fall, så tydligen är det inte enbart IS och IL som skriver om dem. Mycket positivt att tidningarna vågar skriva nu, för jag har hört att de länge undvikit borrelia. Kanske är det med dem lika som det var med mig förut: ingen kan tro att allt verkligen hänt, och att läkarna inte har kunskap för att sköta borrelia.
Jag har läst en finsk doktorsavhandling från 2016, som handlar om hur borrelian förvandlas i kroppen, och varför rätt vård i tidigt skede är så viktig. Tydligen har den inte väckt något intresse hos läkarna. Eller är det lika som i Sverige, där en läkare som forskat i saken, fått höra att hen bara ställer till problem. Jag hoppas att jag med min bok ska kunna reda ut och få svar på de här reaktionerna.
Det oerhört positiva var att mina ögon inte tagit skada av sjukdomen, eftersom jag var lite orolig. Nu har jag ett nytt recept så kan skaffa nya glasögon på GC. Läkaren var också en fullträff, för hen var både vänlig och intresserad av sitt arbete. Den här undersökningen var nog i en helt annan klass än den jag var med om för två år sedan, men det besöket behövdes ju som en start för storyn som sedan fortsatte på GC.
Jag kan se helheten; möglet i lägenheten 2018 på GC har också en delorsak, eftersom den påverkade mitt immunförsvar, som gjorde att jag lättare insjuknade i borrelia. Allt det här kommer jag att skriva om i nästa bok.
Jag var också på mammografi, och där blev jag mycket förvånad eftersom jag knappt hunnit sätta mig ner före de ropade mitt namn. På min fråga, om röntgenstrålarna eventuell kunde aktivera borrelia ifall den finns kvar, fick jag inget tydligt svar, men det väntade jag inte heller. Så jag visste att jag gjorde det på eget ansvar. Hos ögonläkaren användes också olika tekniska apparater, så belastningen på kroppen blev rätt stor den dagen. Därför beslöt jag att vila resten av dagen, och tog endast en promenad på Brändö före regnet kom på kvällen.
Idag är bilderna från den här ön som Sofie har förälskat sig i för länge sedan. Hon gick i gymnasiet här så kanske det var starten. Nu bor hon nära skolan som syns på nästa bild.
Vissa trånga gränder påminner om GC och jag kom snabbt ner till Casinoviken. Där är också segelsällskapets restaurang ute på udden.
Tyvärr blev det så mulet att bilderna är dystra. Det känns lite som att ha semester från "punkkina" också, för här kan jag vandra utan att känna obehag, men jag tar inte turer genom parker. Igår när jag berättade att fåglar och andra djur får mig att tänka på punkkir, fick jag höra att allt levande inte kan utplånas. Människors förmåga att misstolka är fenomenal i det här landet. Jag svarade att alla får njuta så mycket de vill, och jag njuter på mitt sätt.
Om det är något jag är expert på idag så är ett mig själv, och jag kan välja mitt sätt att hantera mitt liv nu. Människors "du måste" eller "du ska inte" biter inte alls. Känner hur ett nytt lugn håller på att infinna sig, och det lugnet kommer inte genom att jag undertrycker känslorna. Men som en sade igår: "finländarna har inte mycket empati". Hops, nu blev det lite negativt,🤦♀️ men det kom inte från mig. 😉
Nu till hockeylejonen som började fånga allt mer av min uppmärksamhet. Det var någonting helt nytt med deras spel och uppträdande; de liknade inte heller något annat lag. Efter att de vunnit svenskarna var jag inte längre förvånad. Visst handlar det alltid också om tur, men det hade någonting mycket speciellt. En fördel var förstås att det inte fanns några förväntningar, och att de därför kunde ta det lugnt. Men deras samarbete var fenomenalt, och jag är så glad att finska laget kunde visa på det här. Det här är ett superexempel på hur resultatet blir då man låter alla blommor blomma och unnar varandra att lyckas! Det var som om jag fick det jag skrivit om i min bok, serverat framför mina ögon i praktiken. De bästa arbetsplatserna och teamen är de, där alla kan stöda och unna varandra att vara bra. Kanske är det lättare när det gäller hockeyguldet, men den här lagandan och moralen, borde bli något som alla arbetsplatser tar till sig. Glädjen och stoltenheten hos människorna är också något som jag tycker att är underbart att uppleva. Det som gläder mig lika mycket är att guldfesten var så städad, utan några fulla människor på scenen. 🇫🇮🏆🍾🥂
Gläd dig i vårens sköna tid!
CWB
