Katastrof
Hola från kreativa tider. Efter att ägaren sänt intyget började en mycket kreativ tid. Nu vill jag göra mer än tiden medger, för jag håller fast vid att allting ska vara stressfritt och njutningsfullt. Men tänk så mycket sinnesstämning och irritation mm kan påverka vår kreativitet. Alla människor blir inte lika mycket påverkade, men jag har en känslig konstnärssjäl. Troligen förstår inte de som är min motsats det här, och tycker att jag är onödigt "pletu" och "politiskt korrekt", ett uttryck jag fått höra om mig av nordbor här.
En granne lånade en bok om öarnas historia och guanscherna, ursprungsbefolkningen. Den är skriven på engelska och har många ord jag inte förstår, men är mycket intressant.
Här är de typiska ansiktsdragen från den tiden, och visst har jag sett dem hos många människor. På La Gomera finns det mest dna från guanscherna och minst på Tenerife. Kvinnorna har mera än männen.
Ibland läser jag i den här men den är mycket tung. Den handlar om inbördeskriget och Francos tid.
Sedan några veckor tillbaka ligger jag och läser eller ser på tv i min sköna teddysoffa. Hittade en tjock dubbel teddyfleace filt i rätt färg, så nu lever jag riktigt mjukt. Mest sitter jag på terrassen och skriver eller handarbetar, och ibland belönar jag mig lite.
En dag då jag vandrade på stranden slog det mig hur självklart allting blivit. Jag blir inte längre så betagen och rörd som jag blev de första åren, utan nu bara njuter jag och låter tankarna flyga fritt.
Under de senaste två veckorna har texten i boken vuxit fram ganska mycket. Jag har skrivit om sommaren och hösten 2019; mycket händelserika tider och fulla med överraskningar. Medan texten växer fram minns jag händelser jag redan glömt, och jag undrar om jag verkligen varit med om allting. Nu blir allt klarlagt och jag ser sammanhangen. Den här klarsynen får mig att må bra. Vi förstår ju händelser mycket bättre i efterhand, och inte då vi är mitt uppe i dem.
Vägen västerut växer fram och jag har redan promenerat till SF delvis på den. Jag tog nog taxi tillbaka, för vill hålla kvar vid mitt löfte. Taxikuskarna tycks redan veta vid vilken port jag bor. Kanske har dom pratat om tanten på Flamboyan som alltid åker taxi.
Här är porten i tidig morgonsol. Tänk, till den här porten gick jag första gången jag kom till Flamboyan för att kolla på lägenheter i oktober 2018. Huvudingången syntes inte då jag kom från bussen, så fick ta en sväng tillbaka västerut. Så lite jag visste då om vad som väntade mig här.
Rubriken bestämde jag då jag förra söndagen märkte, att jag hade mer än dubbelt flera läsare då rubriken var "Strul". Vill människor läsa om mina problem? Ni kan vara helt lugna för här kommer nog ett, men det handlar om min båt i Finland. Den for på service 31.8 och till fabriken för reperation i början av januari. Klar skulle den vara i god tid till våren. I förra veckan fick jag veta att den troligen fanns med bland det som kommit från fabriken. På onsdag var ändå svaret att den inte fanns där och att fabriken inte svarade. På fredagen kunde personen berätta att den är på fabriken och på slutrakan, men han visste inte när den kommer. Jag bad om att få telefonnumret till fabriken, men de får inte ge ut det. Hans berättelse om hur kontakten och leveranserna går till, fick mig att tänka på Ryssland.
Lyckades i alla fall hitta en e-postadress på fabrikens hemsida, så bad Sofie skriva ett mejl åt dem. I det skedet var jag redan i ett sådant tillstånd, att min finska kunde ha blivit lite för skarp. Sedan början av juni då jag upptäckte sprickan, har jag skickat sms och ringt otaliga gånger till återförsäljaren, som troligen inte har någon makt i den här frågan. Ibland kan man med gott belägg säga att vissa saker blir katastrofer.
Många gånger har jag tänkt hur rätt jag hade i min första bok ang det finska arbetslivet. Det har hänt så mycket sedan dess som bevisat det. Ändå ska vi inte glömma allt det som är bra, och vi ska glädja oss över att landet ser ut att klara sig bra ur coronakrisen.
Glada Vappen!
CWB
