Varningssignaler
Hej från lagom väder. Efter förra inlägget fick jag ett pm från en person som flera gånger har hamnat ut för personlighetsstörda. Hen tackade och tyckte att det är bra att jag skriver om problemen, eftersom många drabbade blir ensamma och skämms över vad som hänt. Dessutom bad hen mig att skriva om varningssignalerna som man borde ge akt på för att undvika de här personerna.
Men jag fick också en reaktion av en anonym som tyckte att det låter som om jag har starka känslor och att jag borde gå i terapi. En av poängen med blogginlägget var att berätta hur det går när man söker hjälp för sina barn och sig själv. Du som inte uppfattade det kan läsa bloggen på nytt, men jag kan ännu tillägga att Lindas psykiater började gråta: "Alla är så sjuka" vid det tillfälle jag bestämt sade att jag nu tar ansvar. Risken att alla är sjuka är stor om man har valt läkare som yrke. Följande gång när jag bad honom skriva sjukintyget som var tre månader försenat, var svaret att han borde göra det men han gör det inte. Efter att ha kontaktat hans chef blev intyget skrivet.
Jag hade obehagskänslor för många år sedan över att jag inte hade kunnat skydda mina barn från deras pappa. Men jag insåg att de var så gamla redan då att det hade varit omöjligt. För mig har det varit svårt att verkligen begripa hur personlighetsstörda fungerar, för jag har ju gått vidare för länge sedan. Inte har jag kunnat tänka mig att det sku förfölja mig resten av livet. Visst har jag läst om personer som blivit tvungna att byta identitet, då byte av ort eller land inte har räckt, men det gäller dem som hotar och agerar våldsamt. När det gäller mina medelålders barn har jag insett att de är vuxna och själva bör klara av saken, men jag lyssnar och stöder vid behov.
På bloggen skrev jag endast så lite som möjligt för att ge en helhetsbild; under 19 år hann det hända många galenskaper.
I stället för att lyssna (läsa bloggen ordentligt) börjar en del fantisera och bestämma att någon har starka känslor, och ge råd som kanske inte riktigt är de mest relevanta. Jag har inte starka känslor och mina erfarenheter av terapeuter är sådana, att jag nog ska ha stora behov innan jag ska ge mig in i den djungeln.
När jag arbetade som arbetshandledare och livscoach lärde jag mig hur det är att ha människors liv i sina händer: åt några fick jag säga att jag inte kan hjälpa dem eftersom problemen kräver mera än jag har utbildning till.
Men nu till varningssignalerna. Det säkraste är att inte bli kär i dem, för som medmänniska är de mycket lättare att upptäcka. Manipulerad blir man ju inte om man upptäcker det, för det är ju manipulationens enda funktion. Det som man bör lägga märke till är om ord och handling inte stämmer. Pratet låter underbart och de lovar mycket, men verkligheten ser annorlunda ut.
Lita på varningar: jag blev varnad av brodern "Han utnyttjar människor" i ett tidigt skede. Andra människor ser och hör det en kär människa inte ser och hör. Gör inte några viktiga beslut under de tre första åren, så länge tar det att återfå synen och hörseln efter en stark förälskelse.
De som kör med att de är så känsliga och utförligt berättar om sina känslor har svårt för att visa dem. Om känslolivet är djupfryst behöver man lära in ett annat sätt att visa känslor och det är ofta genom ord. Men de här människorna har ofta en och samma min oberoende vad de säger. De har ofta tre miner: glad, neutral och arg. Arga blir de mycket lätt och reagerar omotiverat kraftigt ifall någon ifrågasätter dem.
De som är charmörer och pratsamma är ofta de som lätt hotar och blir våldsamma. De utnyttjar på olika sätt: ekonomiskt, sexuellt, för att få bostad eller lyckas flytta in i landet.
Filmen om tindermannen som samtidigt hade 24 kvinnor har väl många sett. Det märks nog om en person saknar samvete trots att de är skickliga manipulerare, så det gäller att lägga märke till små saker. Just det som en förälskad person inte vill upptäcka.
Egentligen borde man lägga märke till allt sådant som verkar konstigt och ger obehagskänslor. De har svag självkänsla och kan personen inte föra ett vettigt samtal om saken, utan blir irriterad och avslutar samtalet, är det ett dåligt tecken. Det här beror på att en människa som saknar empati, samvete och normalt känsloliv inte kan/vill föra ett spontant samtal om känsliga frågor. De behöver vara förberedda eftersom de är rädda för att bli avslöjade.
Jag önskar att jag kunde ge dig några vinkar om vad det handlar om. Och du som är drabbad eller har varit drabbad: prata och skriv om det! Det är absolut inget att skämmas över och alla behöver inte gå i terapi, utan terapeuterna säger själva att en klok vän kan vara lika bra. Tillsammans är vi starka.
Jag skrev att 50 % av personlighetsstörningarna är ärftliga. Hur uppkommer då de övriga? Jag anser att det mest beror på uppfostran. Vi har fått föräldrar som tror att "barnen ska höras" betyder att barnen ska bestämma. Redan små barn hamnar ut för att bestämma sin klädsel, mat, vad som ska göras och när de ska lägga sig. De kastar saker, skriker och kommenderar sina föräldrar och belönas för dåligt beteende. Vågar man tillrättavisa dem då de stör, blir man utskälld av föräldrarna, och barnen får skrika oförskämdheter.
Deras självkänsla blir svag eftersom de inte har trygga gränser, men självförtroendet blir överdrivet gott eftersom de tror att de är väldens mittpunkt, att allting finns till för dem och genast. De kommer att leva i trotsåldern hela livet eftersom ingen har satt gränser. De känner sig otrygga och kompenserar det genom att utnyttja människor. De här är narcissister och just den personlighetsstörningen utvecklas och göds hos de personer som växer upp i sådana familjer. Det finns förstås olika varianter av dem, men gränslös uppfostran eller "frihet från uppfostran" är ofta förödande. Visst kan de här personerna när de blir vuxna själva upptäcka problemet, ta itu med det och genom samtal få trygghet och normal självkänsla, utveckla samvetet och den empatiska förmågan.
Det är endast ca 4 - 5 % av befolkningen som har personlighetestörningar, så vi ska inte vara pessimistiska. Visst berör deras beteende en mycket större del av befolkningen, men eftersom det oftast är obotligt, är det bäst att undvika dem eller lära oss att hantera dem, ifall vi har någon i vår omgivning.
Njut av sommaren!
CWB
