Väderlek
Hej från friska vindar. Väderlek är ingen lek har jag igen fått erfara. Jag hade redan vant mig vid det varma och lugna vädret, men förra veckan gav de vindvarning för just den dagen jag hade planerat att åka till barnbarnen. Fick åka följande dag i stället, men då hann jag endast köpa mat för hade besök på eftermiddagen. Idag hade jag ev tänkt åka men i morse varnade dom igen för hård vind, och då blir det obehagligt i min balja till båt. Jag fick obehag för två år sen när jag körde ut i hård vind med Sofie och Teo. Varje stor våg kom över suden och alla saker blev våta. Jag såg ut som en dränkt katt, och trots vattentäta kläder blev jag våt. Med fjolårets åskväder i gott minne vill jag inte bli våt mera, för efter det hade jag värk i benen många månader. Lågtrycken känns redan i knäna och idag smorde jag in dem med ängladoktorns salva.
Inte trivs jag att bo på en ö, för här borde jag ha en stor och stadig båt, ifall jag vill röra mig i alla väder. Nu känner jag mig mycket isolerad och längtar hem till GC. Jag ville ju vara med barnbarnen i sommar men det är så krångligt. Dessutom vill jag som ovaccinerad inte röra mig i stan mer än nödvändigt.
När jag har delgett mina tankar för olika personer, har jag blivit överraskad över hur stor förståelse och stöd jag fått. Men inte endast det, för många har berättat om sina egna situationer, som ofta varit minst lika problematiska. Det tycks vara svårt att komma överens om stuglivet, men det mest tråkiga fallen är enligt mig, då ett pensionärspar har helt olika önskemål. Det kan tydligen bli lite för mycket av det goda för den ena, då båda blir pensionärer och börjar vistas på stugan en stor del av året. Det man drömde om då man ännu jobbade, kan börja kännas som ett trist arbetsläger eller en isolerad plats i skogen. Mellan syskon finns det också mycket strul ang vem som ska göra vad.
Jag är tacksam över den ärlighet som människor visat mig, och förstår nu att mina problem är små. Jag tänker också på mina kompisar i stan, som för många år sedan berättade att de var så nöjda över att de sålt stugan. De har tre vuxna barn med familjer, som alla hade velat leva skönt semesterliv på stugan, men ingen hade ställt upp med arbetsuppgifterna. Där hade det varit allinclusive som gällde. Då hade jag svårt att riktigt förstå dem, för jag levde ännu i min fantasi och hemmablindhet, men idag vet jag bättre då senaste årens händelser tagit mig till verkligheten, vilket jag är tacksam över. Tänk hur länge jag ännu kunde hålla på att gå här i ullstrumporna, i tron över att det här är det bästa sommarliv för mig.
Tuijan som vi fick på invigningsfesten växte sig hög och ståtlig, men under de senaste åren har hjortarna fått den att se ut så här.
Sofie byggde en blomlåda för många år sen nära lilla stugan som hon tagit till sin. Kanske tycker du att jag borde skämmas och inte lägga upp såna här bilder. I FB:s glansbildsvärld ser alltigt fint ut med "familjen är bäst" och "vi hjälps alla åt", medan verkligheten kan se ut på ett helt annat sätt. Jag vill leva i verkligheten, och blir mycket frustrerad om jag sätts in i ett fack för "glada och nöjda mormödrar, som älskar att fixa på stugan." Så länge far- och morföräldrarna ställer upp går allt bra, och det är ju helt ok om dom trivs med det. Tyvärr finns det alltför många som gärna sku se att de vuxna barnen med familjer helt frivilligt sku ställa upp. Ta hand om det som du vill ha kvar!
Om du läser den här på compassola.blogg.se, så har det skett någonting konstigt med texten på flera ställer, som inte går att rätta trots flera försök, men genom FB-sidan är den ok. Konstigt, som om någon kommit in och råddat till det.
CWB
