Torka
Hej från mycket blandade känslor. Körde ut till Granö i regnväder och + 12° 5.6. Linda köpte mat åt mig som jag hämtade med taxin från deras terrass. Jag meddelade på morgonen från ARN att jag nog måste få låna kläder, eftersom min tunna vattentäta jacka inte räckte. Hon packade ner varma vattentäta byxor, jacka och handskar. Det kändes verkligt deprimerande att komma hit, men jag fick snabbt eld i ugnen.
Det som jag däremot helt hade missat under mina 1,5 h i landet, kanske pga vädret, var den svåra torkan som många led av. När jag la upp två bilder på FB med text som kunde tolkas att jag inte njöt av vädret kom det häftiga kommentarer. I allmänhet brukar jag skratta åt sådant, men när jag satt där med vått hår och var ruggig i kroppen, så räckte inte humorn till mera. Kulturkrocken som jag trodde att jag i år helt sku missa pga karantän, slog emot med full kraft. Jag kände sorg över detta folk och tänkte att den värsta torkan är inte bristen på vatten, utan en helt annan sorts torka som är mycket svårare att åtgärda.
Det absurda var att de flesta hälsade mig välkommen, samtidigt som dom lät mig förstå att de struntade i hur jag hade det, för nu var deras torka det viktigaste. Jag tänkte på hur rätt jag hade i boken då jag skrev, att människor som inte har sina behov tillfredsställda, inte kan lyssna (och tydligen inte läsa heller) eller känna empati för andra. Säkert har Covid19 också påverkat hur människor mår, men jag kom från en ö där torkan är ett ständigt problem, och BNP hade minskat med 35 - 40 % på två veckor.
Så plingade det till i mobilen: en vän på GC hade läst min tråd på FB och var orolig över hur jag hade det. Vilken värme och empati som strömmade genom Europa och lyfte mig! Hen hade mycket svårt att förstå det finska folket och det har jag också. Eftersom jag har vänner på GC som läser mina upplägg på FB, så betyder det att kommentarerna blir en presentation av det finländska folket. På kvällen ringde en kompis som också läst på FB och konstaterade att ingen av kommentarerna handlade om det som jag skrivit i inlägget, så någon hade i alla fall förstått poängen eller var inte så upptagen av sina egna problem. Senare när jag chattade med en kompis skrev hen att det beror på avundsjuka.
Har det inte hänt tillräckligt häftiga saker i mitt liv för att människor ska sluta vara avundsjuka? Nu har jag haft mycket tid för tankar då jag städat och fejat och jag frågade mig själv: skulle den jag var för 15 år sedan vara avundsjuk på den jag är idag? Ganska fort förstod jag att visst finns det att vara avundsjuk på: mod, mental styrka och att jag förverkligat mina drömmar. Dessutom kunde jag konstatera att nu har jag ännu nya drömmar kvar att förverkliga, trots att jag redan trodde att det inte fanns fler.
För att nu inte någon ska bli avundsjuk ska jag berätta om de tråkiga överraskningarna som kom här. Hjortarna har ätit upp nästan hela syrenen och när jag städade båten upptäckte jag en spricka i bottnet. Ingen vet någonting om saken och nu går ärendet till fabriken. Den hade en spicka i akterspegeln då den bara var 4 år så börjar undra vad det är för hög finsk kvalitet.
Städandet går långsamt eftersom det finns så mycket möbler och saker. Jag kom ju tidigare än planerat så det var inte meningen att det skulle se ut så här. Sofie och Teo hade varit här men hon var höggravid då och kunde inte lyfta. Jag tål ju inte remppadamm så när jag började röra på sakerna blev det reaktioner. Tänkte att jag borde åka och testa mig men det sku bli många tester i så fall. Först måste jag noggrannt planera hur jag ska städa för att inte behöva flytta tunga saker många gånger. Jag hade som plan att till slutet av veckan komma fram till min säng och få sova där. Kom fram redan på tisdag men då hade jag lärt mig sova i soffan och hade ingen lust att byta. Sängen på hotellet såg skön ut men var alldeles för mjuk så ryggen tog stryk, trots att jag inte hann sova många timmar. Första natten här bäddade jag åt mig på de två stora resårmadrasserna som låg framför soffan, men det blev samma effekt och jag vaknade kl 3 av att ryggen värkte. Flyttade över till soffan och följande gång jag vaknade var ryggen bortdomnad. Sen bäddade jag ordentligt med bäddmadrass så att jag kunde sova.
Första nätterna har jag drömt om flyg, och resan från LPA via Köpis till ARN var nog den värsta flygresa jag upplevt. Vi hade fått noggranna instruktioner om hur allt sku gå till, men när vi kom ombord var alla regler bortblåsta. Flyget hade startat på Tenerife och på min plats satt en gammal man och sov med benen på platsen bredvid. När jag frågade flygvärdinnan svarade hon att jag kan sätta mig på vilken som helst ledig plats. När de andra hörde det blev det ännu värre kaos då människor började byta platser. Det blev strid om platser och personalen hade ingen koll. När vi lyfte slöt jag ögonen och befann mig mest i ett halvsovande tillstånd. Jag orkade inte ta in det jag såg och hörde. Ingen med symptom från luftvägarna fick komma ombord, men snett bakom mig på andra sidan gången satt en kvinna och hostade i munskyddet. En man längre fram tog bort skyddet och nös många gånger rakt ut mot gången. Maskerna hade svårt att hållas på plats hos många andra. Jag vet inte vad jag ska tänka om våra västra grannar, för man tycker ju att de som levt på öarna skulle ha lärt sig? När jag kom fram kallade jag landet till Coronaland och frågde ang deras restriktioner på hotellet. Kvinnorna i Infon på ARN frågade om man säger Coronaland i Finland, och jag svarade att jag inte varit där på länge men jag säger så. En man på hotellet sade följande morgon att han skäms över sitt land. Det kändes skönt att sätta sig i finskis lilla plan och flyga bort, men då visste jag inget om vad som väntade mig.
CWB
