Vägen hem
Hola från lyckorus. Ibland går vägen hem i olika kringelikrokar, men allt behövs för att man ska hitta rätt, och inte längta tillbaka. Aldrig har jag känt mig så lättad, som då jag satte mig i taxin mot San Augustin, och lämnade "dårhuset" där jag bott i fyra veckor.
Att det bodde människor i huset, som jag inte hade någonting gemensamt med hade jag redan förstått. När jag kom hem på fredagskvällen, stod grannen som bodde under mig, och skrek på balkongen bredvid. Hon var helt hysterisk, och skrek om att regnvattnet kommit ner på hennes markis. Jag svarade att vatten rinner neråt, och finns det dessutom ett avlopp där det ska rinna, så blir det så. Hon hotade med polisen om jag inte betalar 100 €. Jag frågade grannarna om hon var deras gäst, men de svarade att hon bultat så hårt på deras dörr, att de måste släppa in henne.
Jag gick in och började fixa något att äta, och då vevade hon ner min markis, och slängde den tunga veven (metallstången) ner på gården. Då blev jag helt chockad, för där kunde ha funnits människor på gångvägen, och då skulle det ha kunnat gå verkligt illa. Tanten blev troligen också själv rädd för hon försvann snabbt, och efter det har jag inte sett henne.
Som ni ser så finns det lite platta områden också på den här ön. De ligger i Maspalomas som är sydligaste spetsen, och dit San Augustin också hör. På östra sidan där flygplatsen ligger finns det också platta områden. Jag bor i en backe mitt i byn och har nära till allt.
Här är så lugnt och skönt och inget häftigt turistliv. Lägenheten har AC men nu är det lagom temperatur : ca +25 på dagen och + 20 på natten. Jag har hört att det alltid blåser i SA men det har jag inte ännu märkt, för alltid när jag varit här har det varit rätt lugnt. Lite svalare är det än i PR men det stör inte mig.
Eftersom jag har sol hela dagen så kan det vara bra med AC ändå. Ett flamboyaträd växer framför min balkong, och täcker passligt den lite tråkiga hottellbyggnaden, som ligger nedanför. Jag ser havet åt två håll, och kan se Maspalomas sanddyner i väster. Nog är det också skönt att få äta frukost i solsken. På Puerto Feliz kom solen först vid 14 - tiden och det var lite väl sent, men inte hade jag morgonsol på Guanabara heller, utan fick gå till utsiktsplatsen.
Igår var jag ganska trött på förmiddagen, men vilade lite och så gick jag på sångövning på kvällen. Det blev en riktig fullträff: kände mig genast hemma där och det var så lätt att sjunga med. När vi sjöng Mikaels Wiehes Nocturne, blev jag riktigt rörd för den är så vacker: "Nu vilar vind. Nu slumrar mörka vatten. Nu falnar glöd, nu faller dag till ro."
I pausen blev jag ombedd att slå mig ner vid ett bord, och en finsk kvinna presenterade sig. Hon hade flyttat till ön för 25 år sedan, och jobbat många år på finska konsulatet. Vid samma bord satt en kvinna vars mamma var hemma i Korpo. Hon som satt bredvid mig under körövningen sjöng fantastiskt bra, så jag hade fint stöd hela tiden. Jag tackade henne före jag helt berusad av sång vandrade hem. Sång är verkligen en bra medicin, men vattenjoggning är också det. Jag har hunnit testa tre pooler redan och här är igen trängsel. Idag ska jag åka och hälsa på min kusin Mona med väninna, som befinner sig på ön nu. I morgon ska jag åka till San Fernando och handla, och snart är den här veckan slut.
Sjung av hjärtans fröjd!
CWB
