Nya vanor
Bloggskrivandet kom av sig pga pausen som förändrade mina vanor, men det har varit mycket annat nu. Mäklaren kom inte in i min lägenhet i Hesa när hon sku fotografera. Jag hade nog varnat henne och sagt att det är bäst att hon använder de gamla bilderna. Hon skulle göra ett nytt försök på fredagen men har inte meddelat någonting ännu. Det är flera som väntar på visning och snart har halva månaden gått.
Det här är den andra läraren i vårdbranschen som hyr lägenheten och det är problem med, men förra gången använde dom genast gamla bilderna. Vad ska man tänka om dessa människor? Visst är det kris i vårdbranschen, men verkar vara problem i deras privatliv också.
Visst står det i avtalet att dom måste göra det möjligt för ägaren eller mäklaren att fotografera och ha visning, men en sjuksköterska tycks använda sjukskrivning som orsak. Ligger väl nära till hands 😂 och det var tredje gången redan, så hör väl till hennes vanor.
Jag har hittat en firma som har rätt skena till skjutdörrarna, så nu ska jag försöka få den bytt sista februari. Enligt lagen har jag rätt till det bara jag har meddelat 14 dagar innan. Det är inte det enda problemet i lägenheten, men nu orkar jag inte skriva mera om det.
Till all tur har jag skrivandet av boken som skingra tankarna och får mig att må bra. Läste idag att skrivandet används i terapi för posttraumatisk stress. Jag kände igen mig i beskrivningen om tillämpningen och tydligen har jag intuitivt gjort helt rätt.
Jag har också märkt hur bra det är att göra förändringar i vanorna. Vissa rutiner är bra och dom behöver man inte rubba, men det är viktigt att få in något nytt i sitt liv. Nu går jag så sällan till havet att det varje gång känns lite nytt. Samma gäller promenader: gäller att upptäcka nya platser. Jag gjorde en sådan upptäckt i förra veckan då jag gick runt berget jag bor på. Det ska jag berätta om nästa gång.
Pandemin fick mig att finna eremiten hos mig, och jag trivs verkligen väldigt bra hemma. Blir inte alls uttråkad, men här träffar jag ju människor dagligen. Sådan ensamhet som det är på Granö gillar jag inte.
Nu har jag nästan blivit beroende av romanskrivandet: det är ju klart att man vill göra det som får en att må bra. Jag har ändå försökt begränsa det så att jag inte sitter länge vid datorn. Inga spänningar har jag fått i nacken och det är sällan jag använder nackmassageapparaten.
En granne stannade just och berättade om ett vattenläckage i lägenheten som de upptäckte tre dagar efter inflyttning. Jag har nog undrar vart de försvann men människor har ju olika vanor.
Nu ska jag i alla fall hålla kvar en vana som jag tycker att är viktig: jag behöver få lunch. Sköt om er och dom goda vanorna.
CWB
