compassola.blogg.se

 

Hej från mulet väder. Efter en varm vecka, då jag faktiskt har njutit i Gläntan, har vi nu normalt finländskt sommarväder. Sofie och Teo tog bort 'braklet' som har stört mig under de senaste åren, och skar den vassen som jag inte klarar av. Dessutom kändes ensamheten enbart skön efter midsommarens fyra häftiga dagar. I en veckas tid kunde jag vattenjogga och det gjorde verkligen gott på alla sätt. Tyvärr kom cyanobakterierna, blågröna algerna, igår och gjorde slut på den njutningen. Vattnet var redan grumligt på torsdag och jag fick konstig sveda i huden på benen efter joggningsturen.

  Bilden uppe är en förstärkare till tv-antenn som jag nyligen köpte, och den får symbolisera insikter, för den här våren och försommaren har gett mig många sådana. Midsommaren gav mycket viktig info och pusselbitar som förklarar beteenden som jag har haft svårt att begripa. Jag som har trott att borreliosen varit orsaken har nu förstått att andra förändringar som hände samtidigt troligen spelar en mycket större roll. 

 

  Dessutom har jag tänkt på terapi, för jag fick nästan lite dåligt samvete över det jag skrev förra gången. Men jag menade inte att vi inte ska gå i terapi, utan att många problem går att lösa på annat sätt. Jag har lyssnat på Sommarpratarna och beundrat deras mod att öppet prata om svåra saker. De bidrar säkert till att människor våga prata om det som tynger dem. 

  Jag har träffat människor som har berättat att det blivit stora problem då deras vuxna barn har börjat gå i terapi. De har bla blivit utskällda och beskyllda för saker som inte ens har hänt. Efter att de själva har fått delta i en session har det lugnat ner sig. 

  Många terapeuter koncentrerar sig ännu mycket på relationen till mammorna, som om den sku vara orsaken till alla problem. Papporna däremot bryr de sig inte om, som om de sku vara helt oskyldiga till allt. Tyvärr kan en frånvarande, likgiltig eller elak pappa vara grundorsaken till att mamman inte alla dagar har orkat vara den bästa tänkbara mamman. 

  För ett tag sen hörde jag om ett fall där terapeuten hade sagt att klienten helt måste bryta all kontakt med mamman. Terapeuten hade aldrig träffat mamman så det verkar vara maktmissbruk. Med tanke på hur lätt jag blev en som har hotat med kniv, så anser jag att en terapeut kan göra mera skada än nytta ifall hen inte kollar upp saken. Det är inte en terapeuts uppgift att bestämma vem klienten ska bryta kontakten med, utan något som klienten själv kommer fram till. 

  Så det gäller faktiskt att vara observant. Ofta har klienten depression eller ångest och saknar förmågan att bedöma vad som är ok. Därför borde en familjemedlem eller god vän finnas som bollplank. Tyvärr har jag hört att det finns terapeuter som säger att de inte ska prata med andra om det som sker under terapin, för att det stör processen. Kan det vara så att de vill ha all makt och kontroll? 

 

  Den oerfarna terapeuten som jag gick tre gånger hos kunde inte ens ställa fördjupande frågor. När hon började gråta och jag ställt henne mina frågor, förstod jag att jag inte behöver någon 'hjärnskrynklare." Hon var helt 'ofarlig' och jag fick ju insikt i min situation. 

  På 1990-talet gick jag i en kurs: Gestaltterapi i grupp. Det tycker jag att är en mycket bra terapiform, där klienten får byta stol(ar) och vara i de andra berörda personernas situation. Det utvecklar den empatiska förmågan och bidrar till förståelse för dem som man ser som problem i ens liv. Terapeuten, som var lärare, konstaterade att män med problem sugs till mig. Det gör dom pga att jag känner starkt medlidande och har god empatisk förmåga. "Du har psykologiskt öga" fick jag höra redan som ung, och visst har jag haft nytta av det i arbetet, men privat är jag som vilken annan människa som helst. 

  Långt senare gick jag en grundkurs i psykodrama. Där fanns en deltagare som bad mig upp på scenen för att spela en roll. Efter att jag fått info förstod jag att jag själv varit med om samma sak för många år sedan, men jag hade förträngt det eftersom det inte vara passande att prata illa om en cancersjuk människa. Det var lätt att spela rollen som motparten till mig, och jag förstod hur enkelt det är att förstärka en trotsig tonårings funderingar om en förälder. Jag har själv några gånger varit i samma situation, men har insett att min uppgift är att vara vuxen och inte göra saken värre. 

  Diskussionen efteråt då vi öppet delade våra erfarenheter var mycket helande för oss båda. Terapi i grupp kan vara mera effektivt eftersom det finns fler som stöder. Du är inte utelämnad till en person som kanske inte ens är rätt för dig. 

 

  Att berätta om svåra saker kan vara mycket svårt. Visst övervägde jag noga innan jag skrev bloggen, men galenskapen om att jag hade hotat min ex med kniv, fick mig att förstå att det är dags nu. Du har kanske hört andra storyn om mig, för jag antar att det finns flera. Han började umgås med mina syskon efter skilsmässan trots att han inte varit intresserad av dem tidigare. En sommargranne lyckades han få att komma hit och berätta hur orättvist det var. När jag berättat sanningen åt grannen var det slut med deras umgänge. Alla som hade träffat honom tyckte att han var så trevlig, för han kunde ju alltid spela rollen "den goda människan."

  Genom att tiga ger vi de här människorna ännu mera utrymme och makt. Det är som att slåss med väderkvarnar och vi kommer aldrig att vinna eller förändra en med personlighetsstörningar, ifall de inte själva vill det. Jag har valt att se på det med humorglasögon och har insett begränsningarna. Men nu handlar det verkligen inte enbart om min ex utan också om en yngre generation. Insikterna ger mig ny kraft och säkerhet att kunna sätta gränser, och det gör jag nu. När pusselbitarna faller på plats finns det tid för att njuta av livet. Njut! 

CWB