Hjärntvättning
Hej från sommarväder. Mitt förra inlägg fick tredubbelt flera läsare än vanligt, så få se hur många det bli nu? Sätt dig bekvämt för jag anar att bloggen kan bli lång.
Med hänsyn till mina barn har jag endast berättat det här för mina bästa vänner, men nu skriver jag det med hänsyn till barnen, och lite med hänsyn till mig själv. Det är viktigt att våga berätta om svåra saker, och inget som vi behöver skämmas över.
Jag har kommit till insikt i en viktig fråga pga en al, som Sofie fällde på sidan om stranden, när hon förivrade sig för några veckor sedan. Jag hade sagt att om hon vill göra något så kan hon ta ner små träd (1-2 cm i diameter) som vuxit upp i dälden nedanför och bredvid stugan. När jag undrade varför hon sågat så stort träd där långt borta, då dom små uppe nära stugan var kvar, fick jag tidernas utskällning mitt framför Ronja som började gråta. Det gick inte att diskutera saken utan Sofie sku snabbt bort. Det kändes bekant från mitt äktenskap, och när allting lugnat ner sig kom jag ihåg vad hon hade skrikit under en tidigare utskällning: "Du har hotat pappa med kniv."
Nu måste vi gå drygt 30 år tillbaka i tiden: jag stod i köket och skar sallad då jag kom ihåg ett ärende jag hade till barnens pappa som var på väg. Så jag gick snabbt ut på trappan och när jag hade sagt mitt ärende upptäckte jag kniven i handen och sa skrattande: "Här står jag med kniven." Sofie stod nere vid trappan.
Av den här händelsen har pappan fantiserat ihop en saftig story, men det finns säkert flera till som inte har kommit till mina öron.
Men för att ni ska förstå helheten måste vi gå tillbaka till 1978. Då gick jag in i ett äktenskap med rosa glasögon och tjocka medlidandefilter i öronen. Vi hade förlovat oss 6 mån efter att vi träffats och vigdes 7 mån efter det. "Så att ingen annan sku hinna nappa dig" var hans kommentar över brådskan. Men genast på bröllopsnatten blev det annat ljud i skällan då han låg och grät på sängen och berättade vad han hade ljugit: han hade varit tvungen att göra det för min skull pga att jag annars inte sku ha gift mig med honom. Med tiden förstod jag att det mesta som han velat och lovat innan vi gifte oss inte betydde något för honom. "Jag får inte vara den jag är" klagade han. "Vem är du då på riktigt?" frågade jag och bad honom reda ut sin mycket komplicerade relation till mamman. "Jag kan leva med en livslögn" var hans svar, men tyvärr har han nog levt med många livslögner. Jag var alltid orsaken till allt som gick dåligt för honom, eller så var det chefen el arbetskamraterna som var orsaken till att det var han som först fick gå när personalen minskades.
Jag lade märke till att han mådde bästa när jag mådde dåligt, och det medgav han. Det var obehagligt att märka hur han försökte manipulera mig. "Dig kan man inte tämja" sa han irriterat, och det var min räddning.
När mina föräldrar avled bad jag honom att underteckna äktenskapsförordet som vi kommit överens om att skaffa. När jag sa att han ju kommer att ärva sina föräldrar var svaret: "ja men dom lever så länge." Då förstod jag att jag inte kan vara gift med honom, men lågkonjukturen hade gjort att värdet på huset hade sjunkit, så inget bra läge att sälja då. Han fick bla ett stort utbrott ang stugan i Gläntan: jag skulle inte få låta bygga den enbart i mitt namn. Den byggdes i mitt namn. På hans 40 -årsdag frågade hans kusin mig: "Nog har du väl äktenskapsförord?"
När han hade varit fysiskt våldsam mot båda barnen, som då var 17 och 12 år, bad jag om skilsmässa. Då fick jag höra: "Man kan säga att äktenskapet är en affär: ena får vinst och andra förlust." Så blev det också: ingen hänsyn ens för barnen visade han.
Sofie sade att hon vill att enbart mamma får bestämma över hennes angelägenheter. Men nej, det gick han inte med på för "vad sku famo tänka då". I början av vår bekantskap hade han sagt: "Jag kan inte göra som jag vill för jag har alltid mamma och släkten att tänka på." "Vänner finns till för att utnyttjas" var ett annat av hans uttryck, och det gällde lika mycket egen familj. Trots att vi hade äktenskapsförord måste jag be en bekant advokat på besök som förklarade mina rättigheter.
Skilsmässan var ett bra beslut. Jag började genast må bättre och många sa att jag såg 10 år yngre ut. Visst märkte jag att barnen användes som slagträd mot mig men inte kunde jag då ana vad som var på kommande.
När Sofie första gången besökt pappan i nya hemmet blev reaktionen märklig. Hon hade just fått skaffa nytt och inreda sitt rum som hon velat. Trots det tyckte hon att hon nog snart sku bo hos pappan. Han hade en liten tvåa så jag blev förvånad, och då lade hon sig på sängen och berättade gråtande om hur det gått till i butiken: hon hade fått pengar till födelsedagspresent, och när hon ville köpa en sak åt sig hade pappan lagt med sina saker så att hon måste betala för allt. Jag visste ju hur girig han var och jag tyckte att det snabbaste sättet att lösa problemet var att ta fram plånboken och ge pengar åt henne. Det fanns mycket större saker ouppklarade med honom. Barnen måste alltid äta innan, de få gånger de besökte honom. Att hon blev så starkt manipulerad kunde jag ändå inte ana.
Linda flyttade till eget hem när hon fyllt 18 och den dagen det var visning jobbade jag sent och kunde inte gå med så hon bad pappan i stället. Jag sku aldrig ha bett henne flytta till en sådan dyster håla med skyhög hyra. När hösten kom visade det sig att där var så kallt att hon måste sova med många lager kläder. Reuman bröt ut igen, hon orkade inte både studera och jobba, så hon ville flytta hem. Men Sofie gillade inte det: "Nu har vi det bra här med Ola."
Då ville hon inte komma hem och eftersom hon sku vara på resa i januari och efter det ha utlandspraktik, föreslog jag att hon kunde bo hos pappan, vara på Granö på sommaren och flytta till studiebostad på hösten.
Det var omöjligt att få tag i en bostad på hösten, och hennes vistelse hos pappan slutade i katastrof: Kl 21 en lördagskväll i oktober ringde en man från ett skyddshem och berättade att Linda hade flytt dit, och om några dagar ska en man tillsammans med Linda hämta hennes saker från pappans bostad.
Efter en tid blev pappan och jag kallade på besök till skyddshemmet. Vårdaren, en man i 35-årsåldern, koncentrerade sig enbart på mig: hur fel jag hade gjort som köpt badrock och tröja åt Linda, för han hade minsann endast haft en ryggväska med sig och sovit på golvet då han hade flyttat till Hesa från östra Finland. Däremot tyckte han att jag sku bekosta hennes vård på ett privat vårdhem som kostade 40.000 mk/mån. Inte en enda fråga ställdes till pappan som hon nyligen hade flytt ifrån, och han satt där from som ett lamm med tyck-synd-om-mig minen. Jag ordnade snabbt med bostad och terapi åt Linda.
En märklig sak var att Sofie berättade att hon kom ihåg hur elak pappan hade varit mot mig. Men en annan gång kunde hon säga att hon hade börjat tycka synd om honom. Han lyckades tex få henne att ge min hemnyckel åt honom, och en dag när jag kom tidigt hem, hittade jag honom i vardagsrummet vid datorn kollande på kontaktannonser. Det var på den tiden som man kom in på nätet via telefon och det snabbt blev saftiga räkningar.
Det nappade för honom och efter några månader var han förlovad med en gift kvinna. Ja det fick jag veta först 8 mån efter förlovningen, då jag hade fått ett nytt telefonnummer, på vilket det svarade en man som sade att han var lagligt gift med henne. Han berättade också om en massa vidrigheter som han hade blivit utsatt för, men visste också att hon snart dimper ner och det kommer att bli en redig smäll.
På deras förlovningsdag sprang Sofie omkring med en skumppaflaska på gården, och när jag frågade varifrån den kom var svaret: "Det vill du inte veta." Det var sommaren hon fyllde 16, och senare fick jag veta att pappan hade köpt vin åt henne många gånger, som betalning för att hon gick ut med hunden. Hon förlovade sig då med en pojke som kom från svåra förhållanden och som började bo hos oss, i hurraropen av pappan.
När Linda ringde till mig på vintern och berättade att pappans fästmö hade ringt och sagt: "Din mamma är psykiskt sjuk, om du behöver prata med någon så ska du prata med mig" förstod jag att jag måste göra något. När jag berättade om samtalet åt Sofie sade hon: "Dom hjärntvättar Linda" men hon förstod inte att hon själv var utsatt. Jag hade pratat med fästmön, eftersom hon hade förbjudit min ex att träffa mig eller barnen utan att hon var med, och insett att hon var störd.
Jag bokade tid till en familjeförhandlare på socialbyrån. Min ex satt där igen och spelade tyck-synd-om-mig, och den medelålders soc.arb. hörde inget om vinflaskor eller annat opassande beteende. Om några veckor fick jag förklaringen: jag satt på en krog med min manliga vän då hon dök upp stupfull hängande på en man på dansgolvet. Så försvann hon för att lite senare dyka upp med en ny man. Den fjärde mannen slängde henne genast i en stol där hon slocknade. Hon var en vanlig soc.arb. som extraknäckte som familjeförhandlare, och nog kunde man säga att "tungt arbete kräver tunga hobbyn."
Efter det bokade jag tid hos psykolog och terapeut. När psykologen lyssnat på mig sade han: "Din ex-man har med stor sannolikhet en personlighetsstörning, och det har hans nya kvinna också." Visst hade jag efter skilsmässan fått i min hand en artikel om personlighetsstörningar, och det hade känts obehagligt bekant, men jag trodde då att jag hade satt punkt för honom. Terapeuten började gråta vid tredje besöket så det blev inte fler.
Jag var också med hos Lindas terapeut, en medelålders finlandssvensk kvinna. När det blev tal om pappan sade hon: "han klarar nog inte av att höra det här." Hon hade aldrig träffat honom och sett hans tyck-synd-om-mig manipulation.
Det här hände för över 20 år sedan, men tyvärr tror jag att det är lika uselt ännu. Linda blev drogad av psykiatern på samma ställe, som skev ut mer och mer mediciner. Till all tur gick vi till en annan läkare som sa att man inte ger såna mediciner till unga människor. Hon föreslog en helt ny medicin men psykiatern ville inte lyssna, så då sa jag: "Nu tar jag ansvar och du skriver ut den här medicinen." Alla andra mediciner togs bort och redan nästa dag kom vändningen, och efter några dagar mådde hon mycket bättre.
Ett halvt år senare sade jag åt ledande soc.arb. på soc.byrån: "Det här stannar inte här, jag kontaktar fast presidenten." Det gällde Lindas rehabiliteringspeng som hon ansåg att hon nog enligt lagen hade full rätt till, men i det här fallet kunde jag betala. När hon sagt det fick hon ett anfall då hon skrek och pennorna flög.
När jag kom ut därifrån tänkte jag att en dag ska jag skriva en bok, och den boken är oskriven ännu. Jag tog telefonen och bokade tid till en jurist, men de hörde snabbt av sig från soc.byrån och bad mig komma på nytt.
Det gick med min ex-mans äktenskap som mannen hade sagt: hon damp snabbt ner och sen började flytta-isär och flytta-ihop rumban som höll på i många år, tills min ex flydde till pappans stuga och det blev skilsmässa. Hennes dotter berättade att hon redan då hon träffade min ex också hade haft en älskare i samma by, som hon fortsatte att träffa. Hon hade hotat med skilsmässa om min ex far till Sofies studentfest utan henne osv.
Sofie kom efter ett par år efter sin förlovning hemgråtande och sade: "Dom har lurat mig." Ja nog har det varit otroligt mycket helt onödiga galenskaper. Att ha tonårsbarn är tungt men att det dessutom finns ett evigt barn som håller på med galenskaper och förstör: "Han har förstört hela mitt liv" grät Linda då det var som värst.
Det som jag också lade märke till under alla år var att Sofie behandlade mig annorlunda då hon hade mera kontakt med pappan. Han har två gånger sagt upp sitt föräldraskap, så det har varit långa perioder då de inte har träffats. Tex hennes förklaringar ang varför hon inte har varit på Granö och deltagit här, började för några år sedan kännas obehagligt bekanta: orsaken var hos mig.
När jag för fem år sen då jag var svårt sjuk och behövde hjälp med att få upp roddbåten fick höra att jag inte hade bett snällt och varit tillräckligt tacksam, såg jag första gången klart trots min hjärndimma. Min spontana reaktion var: "Jag säljer Gläntan så blir det slut på gnället."
Följande år fick jag höra att jag måste kunna avstå för dom kommer inte att hinna vara här på flera år. Samma gång fick jag höra att fafas stuga ska säljas, och att min ex kunde börja vara här. Ja, det var väl så förskräckligt synd om honom.
Tyck-synd-om-mig manipulationsmetoden är otroligt effektiv. Jag gick ju själv på den mågra år och när det gäller föräldra-barnrelationen är det ju mycket svårare. De här personerna är så inställsamma att ingen utomstående märker vad de håller på med.
Nu tänker du kanske att det är synd om mig. Jag har inte låtit någon man förstöra mitt liv: han blev arbetsnarkoman och var lite hemma. Jag hade ett givande liv med barnen, jobbet och vännerna: också manliga vänner som stödde och såg mig som den jag var.
Visst har det varit tunga stunder, men efter den här insikten mår jag mycket bättre. Nu vet jag vad det är som har fått mig att må dåligt i Finland. Personlighetsstörningar är ärftliga till 50 % och inte kommer man någon vart genom att vara arg på dem. En människa som varken har samvete eller empatisk förmåga förstår inte ens själv vad hen håller på med.
Nu sätter jag tydliga gränser och hit kommer ex-mannen aldrig mera. För en medelålders person är det nog mycket jobbigare att tvingas inse att man har blivit manipulerad största delen av sitt liv av sin egen pappa. Men jag finns här och lyssnar och stöder vid behov.
Sköt om er!
CWB
