compassola.blogg.se

 

Hej från fortsatt ostadigt väder. När vi fredagen den 12 juli kom tillbaka ut till Gläntan, såg rosorna ut så här efter regnet. Min gamla dator som är i stan hade inte längre nån bild, så jag hade inte kunnat fixa något på manuset. Följande dag den 13 juli insåg jag att det inte dröjer så länge innan jag lämnar landet och vill ha några böcker med i bagaget. För första gången kände jag lite press, eftersom jag ännu behövde kolla igenom manuset efter att det hade ändrat form. Sofie, Ronja och Benjamin kom också med hit, men jag tänkte att en 10-åring ganska långt hänger med och klarar sig själv. 

 

 

Eftersom jag vaknar tidigt passade jag på att jobba med manuset nån timme på morgonen. Lördagen gick fint men söndag förmiddag var regning, och då tog jag fram datorn på nytt för att komma till slutet. Den gången kände jag mig som farbror Melker i Vi på Saltkråkan. Här surrade inte några getingar men en 10-åring som gärna härjade med en 4-åring. Jag hade föreslagit att de sku bygga med lego eller rita, men ..... Det var första gången Benjamin var här utan storasyster och det var lite ovant och stressigt för honom. Till all tur sken solen på eftermiddagen och vi kunde gå ut. 

 

Så här såg stranden ut på lördagen, vilket betydde att de inte kunde simma. Det blev sup brädan och flamingon i stället. Till all tur försvann algerna på måndag, så att Benjamin kunde simma innan han åkte hem på tisdag. 

 

På söndag kväll skickade jag ett mejl med det färdiga manuset till förlaget. Jag meddelade kort att sidnumren får bli kvar om de inte tar bort dem. På tisdag kom svaret att de alltid tar bort numren från de fyra första sidorna, och att det visst går att ta bort sidnumren när det är i PDF format. Jag luskade snabbt ut hur jag skulle göra och det var mycket snabbt fixat. Men varför fick jag inte rätt svar när jag frågade första gången för ca två veckor sedan? Tänk så mycket tid jag helt onödigt har satt ut på att får det gjort. Jag var t.o.m. in på svenska sidan och kollade. De hade en gammal videosnutt som visade att man sku göra ett helt nytt dokument till vilket man sku infoga "brödtexten" på rätt sida. Min nya uppdaterade Word fungerade inte som på videon, men då beslöt jag att nu är det definitivt slut på galenskaperna. 

 

På söndagen varnade jag många gånger för fästingar eftersom det var varmt och fuktigt. Sent på kvällen vaknade Ronja av hosta och då upptäckte Sofie en fästing som hade hunnit bita sig fast i flickan. Det blev en liten kamp innan den var borttagen, och klockan var mycket innan alla hade somnat. Jag kände obehaget välla över mig då jag tog fram fästingpincetten och fästingborttagaren ur medicinskåpet. I sommar hörde jag första gången en läkare säga att det är bäst att se till att ingen fästing biter sig fast. Förut har de sagt att man bör ha fästingcheck på kvällen, och få bort dem innan de har suttit fast 24 timmar. Bra att en läkare har förstått att det inte funkar. Paradoxalt nog fick Ronja sitt första bett när min "punkkistory" blev färdig, men nu blir det inte fler sådana storys. Hennes såg ut som ett normalt bett, medan mitt endast var en minimal prick, så nu lever jag i hoppet att hon inte har fått nån smitta. 

 

Måndagen ägnade jag helt åt Benjamin, och efter att jag hade följt honom till bussen på tisdag började jag ladda manuset på förlagets sidor. En liten bild av mig på tacksidan godkändes inte trots flera försök, så den skippade jag. Pärmen gick lätt och den bilden godkändes genast. Till min förvåning kom presentationstexten ang boken, som jag hade skrivit tidigare, direkt på pärmen. Så funkade det inte för fem år sedan, men jag var helt nöjd. Sofie och Ronja hade varit och hälsa på kompisar, och när jag såg dem komma till stranden klickade jag på "sänd". Jag bara kände att jag måste bli av med projektet. 

 

Det kändes både skönt och pirrigt. Så många ändringar har gjorts i sista minuten, att risken är stor att det finns några fel. Men som jag redan skrev förra gången betyder det att språkpoliserna får sitt och avundsjukan lindras. Jag unnar andra att vara perfekta. Det är ett stort projekt att skriva en roman på 376 sidor, och nu har jag lärt mig hur jag ska göra i fortsättningen; jag bör komprimera texten ann efter. 

 

 

Jag har också fått känna på det här att vara mormor och ha ett eget liv. Bokprojektet blev rejält försenat pga olika orsaker, och det hände mycket annat i juli som jag fick varva det med. För en som inte skriver är det omöjligt att förstå den process som "födandet" av en bok innebär. Om en farfar/morfar har ett eget liv med projekt, anses han vara klok och frammåt. Men om en farmor/mormor har det, får hon lätt höra att hon inte bryr sig tillräckligt om sina barnbarn. Ofta är det kvinnor som har de här åsikterna. Ibland känns det som om tiden har gått bakåt. Jag passar inte inn i nån färdig modell för mormor, och jag tror att det är bra att mina barnbarn får en sann bild av hur en mormor kan vara och leva. Det väsentliga är att man är äkta, ärlig och mår bra. Någon mommoroll kommer jag inte att börja spela. Njut av sommaren! 

CWB