Goda råd
Hej från fortsatt ljuvligt sommarväder. Nu finns det mer tid för att skriva. Jag har fortsatt att lyssna på sommarpratarna, och jag beundrar deras öppenhet och mod. En berättar om familjens tystnadskultur medan en annan tycker att många är för personliga på sociala medier, samtidigt som hon berättar hur irriterad hon blev på alla glansbilder och lyckliga inlägg på some då hon själv låg sjuk. Lagom är bäst heter det, men själv tror jag att öppenhet ang svåra saker bidrar till att människor känner sig mindre misslyckade. Livet är inte enbart solskensdagar eftersom vi alla ibland drabbas av sjukdomar, separationer, misslyckanden och tråkiga överraskningar.
Dessutom finns det ADHD, andra funktionsnedsättningar och personlighetsströrningar mm. Jag tycker faktiskt att människor gärna skulle få vara lite mer öppna, för om vi bär ut trollen i solen så spricker dom. Om vi delar med oss av livets alla olika sidor lär sig de unga att det är naturligt, och risken blir mindre att någon ska skämmas över att vara annorlunda eller ha en utmaning.
Om vi endast delar livets solsida ger vi en mycket skev bild av oss själva. Vad är det för behov vi uppfyller genom dessa glansbilder, och varför behöver vi dela med av vår förträfflighet? Är det eventuellt någonting vi behöver dölja?
Men jag tror att det inte är så klokt att dela allting då man befinner sig i stridens hetta tex vid en separation. Det kan vara bättre att delge erfarenheterna då vi har kommit igenom den värsta krisen. Men det betyder inte att jag ser ner på dem som vågar delge sina kriser medan de pågår. De är modiga personer som vågar utsätta sig för risken att få kritik och kanske bli utfrysta.
Föräldrar till barn med ADHD tycker jag att kunde vara ännu mer öppna, för de kämpar ofta hårt för att klara av vardagen. I mitt flöde finns det inte många som delar med sig, men jag beundrar dem som gör det. Iår har åtminstone två sommarpratare berättat om sitt liv med ADHD, och jag tycker att det har varit mycket givande.
I det här landet finns det en stark tystnadskultur som innebär att få öppet vågar dela med sig av sina svårigheter. Jag tror att det har ett samband med mentala problem och ensamhet. Öppenhet kräver att människor klarar av att ta emot en annan persons smärta utan att förringa, döma eller ge goda råd, och det gör inte alla.
Att ge goda råd är mycket svårt och helt onödigt, ja oftast endast skadligt. När jag var ung hade jag en benägenhet att snabbt ge råd och komma med lösningar utan att ens ordentligt ha tagit reda på helhetsbilden. Behovet att hjälpa var stort, och jag utgick från att alla är lika som jag. Livet har lärt mig hur fel jag hade i min enfald. Att hjälpa betyder att vi lyssnar och visar att vi litar på att den andra klarar av situationen, men vi kan stöda och trösta. Alla är olika och finner olika lösningar. Det som i en stressig situation har hjälpt mig tidigare, behöver inte vara rätt lösning för mig många år senare.
Under min stressiga tid har jag fått stöd av människor som har lyssnat och visat förståelse, men jag har också fått goda råd som jag inte har bett om. De har haglat över mig som en häftig hagelskur, som slår hårt mot huden, men de har också skurit i hjärtat. Jag har fått veta hur jag ska andas, tänka och förhålla mig till problemen. Eftersom det finns mycket värre saker som krig, sjukdomar och annat elände borde jag förstå att mina problem egentligen inte är några problem. Kanske borde jag rent av skämmas över min stress?
Skulle det endast vara fråga om mig själv skulle problemen vara mycket mindre. Nu ansvarar jag för att en småbarnsfamilj har ett ordentligt hem att flytta till 30.8. Jag är en "ansvarspersonlighet" som tar det på allvar, och inte kan man tänka sig att en småbarnsfamilj ska flytta tre gånger under ett halvt år.
Därför blev det mycket stressigt att den här tiden på året snabbt finna en pålitlig remppafirma, vars offert försäkringsbolaget kunde godkänna. Det fanns inte många att tillgå, så jag hoppas att jag nu har funnit en sådan.
De goda råden som haglade över mig påminde mig om den galna receptionisten hos ängladoktorn på GC. Samtidigt påmindes jag om barnens pappa, min ex- man, som inte klarade av att jag hade några problem. Han kom snabbt med "goda råd" men även hån och skymfar.
Två år har han nu försökt klämma sig hit till midsommar. Han har frågat av Sofie om hunden får sova i badrummet. Hade han tänkt att den skulle komma simmande hit eller? 😂
Jag har båda gångerna bett henne hälsa att han ska hålla sig långt borta från en som hotar med kniv. Om du har börjat läsa bloggen senare och inte hänger med nu, ber jag dig läsa det jag skrev för drygt två år sedan. Den handlade om personlighetsströning och en mycket viktig insikt.
Inte har jag ångrat att jag var öppen då, och det
var mycket bra att jag äntligen fick klarhet i hur saker och ting hänger ihop.
Jag brukar lyssna på Relationspodden, och en lyssnare hade föreslagit att de skulle ta upp problemet med vuxna barn som behandlar sina föräldrar mycket illa. Redaktörerna blev mycket förvånade över hur många som hörde av sig med sina erfarenheter. Alla var kvinnor i olika åldrar, och även vuxna döttrar berättade hur de blir som tonåringar då de besöker sina föräldrar. Mammorna berättade hur de får höra att de tänker fel, pratar om fel saker, bjuder på fel mat osv. Döttrarna som klagade var mest i medelåldern, så man kan undra vad som har gått snett i deras liv? Har de inte vuxit upp och blivit självständiga personer som kan visa respekt? Jag skrev i min första bok om mellangenerationen som vill ta över och ha makt på arbetsplatserna, men är det lika i det privata livet?
Ingen pappa hörde av sig så det är tydligen ett problem mellan mammor och döttrar. En orsak är säkert att allt fler mår dåligt i det här landet.
Men vi bör minnas att det även finns en hel del döttrar som behandla sina mödrar väl.
Bilderna är tagna på min terrass i Gläntan. Jag har nu vilat och tagit det riktigt lugnt några dagar. Krafterna återvänder och jag förstår att de avtog så långsamt, att jag inte riktigt var medveten om hur trött jag blev. Sömnen är avgörande för hur vi mår, och jag är glad över att jag skaffade sömnmedicin. Jag kände ett litet motstånd att gå till samma hälsocentral som jag hade besökt för sju år sedan. Vi åkte så sent till stan så jag bokade tid på Terveystalo, och kom till en mycket vänlig och empatisk läkare, som lyssnade och inte gav några "goda råd".
Att lyssna och bekräfta är bättre än "goda råd".
CWB
