Ullkläder
Hola mina följare. Dagarna går så snabbt när man mår bra och nu har vi haft tio dagar vinterväder. Inte så kallt som det var för två år sedan men ulltröjan behövdes på kvällarna, och på morgnarna var jag glad över min tjocka morgonrock. De svalaste dagarna tillredde jag på kvällarna mat i ugnen som värmde skönt. Idag är det varmt igen, +27, så nu är det slut med vintern för ett tag.
Bilderna är från Santa Lucia och tagna på Luciadagen då där är ledig dag och full fiesta hela dagen. Bönderna kommer in till stan och visar upp sina djur och före Lucia kommer med sitt följe, visar barnen upp traktens olika produkter som finns till försäljning.
Efter seremonin i rådhuset med de båda luciorna gjorde jag helt annorlunda i år. Jag tog en titt på utställningen och mässan i kyrkan, som var alldeles fullpackad med människor. I väntan på luciatåget gick jag in på små sidogator och där var det helt folktomt. Underbart vackra små hus fanns det överallt.
Besöket hos specialisten i förra veckan var intressant och gav lite ny puff åt skrivandet. Det var första gången jag fick se på en skärm hur det ser ut i mina öron, näsan och svalget. Läkaren var en man med långt lockigt hår i övre medelåldern, som nog hade kvar sin yrkesstolthet. Vaddtussen hade satt igång vaxproduktionen, och dropparna hade mjuknat upp det, så det gick rätt lätt att få bort. "Dammsugaren" som skulle städa ut det sista var borta men några duktiga skötare hittade den. Här är det ingen stress och kollande på klockan och jag fick gå in före utsatt tid.
Men det mest givande var att jag träffade den tolken, som fanns på plats då jag hösten 2018 hittade "Lymedoktorn" som gav mig rätt vård. Hon kände genast igen mig och frågade hur jag mår. Det var så roligt att berätta att jag är frisk, men också att hon är öns Änglatolk eftersom hon hade lyssnat och tagit mig på allvar. Hon blev så rörd och berättade att läkaren är otroligt bra och verkligen vill hjälpa varenda patient. När jag berättade om böckerna sa hon att dem vill hon läsa: hon kommer ju faktiskt att vara med i den jag nu skriver.
Det blev lite fart på skrivandet och nu har jag kommit förbi den värsta tiden; före nån tog sjukdomen på allvar i Finland. När man lever som jag gör nu: varje dag är en njutning, så går det nog långsamt ändå. I stick-café träffade jag en trevlig kvinna, som när det blev tal om borrelia stack fram sin vänstra hand. Så där kunde min hand eller fot vara nu. När hon räknade upp allt som hon inte vill/kan göra mera i Sverige så förstod jag henne fullständigt, och det kändes skönt med en som förstår. Hon har gått igenom samma sak som jag, men tyvärr inte fått ordentlig vård i Sverige.
Den här kompisen sitter ofta i kvällssolen och njuter ovanför min terrass. Livet är gott tänker vi båda. Det finns mycket jag ännu kunde berätta men nu är det dags för en tur i poolen. Jag ska sluta med en bild av julstjärnan som ser ut att tro att julen varar till påsk eller längre. Här finns ingen rabatt med mjuk muld där jag kunde plantera ut den. Må väl!
CWB
