Lyckorus
Hola från sköna vindar, men veckan var mycket omväxlande med både åska, regn, värmebölja och lite calima. Några kvällar och nätter var riktigt varma.
När jag skrev förra blogginlägget pirrade det redan i kroppen av förväntan. På tisdag kom budet att mitt fjärde barnbarn hade fötts, och följande dag, i snöstorm med flaggorna i topp, kom han hem. Varje gång jag fick bilder kom lyckotårarna. Ett litet underverk!
Nu är det inte många veckor tills jag är i Finland, och den här gången stannar jag lite längre tid. Förhoppningsvis är det skönt vinterväder utan halka då.
En morgon när jag vandrade på stranden slog det mig plötsligt att jag inte hör havets sång mera på samma sätt. Blir man immun så snabbt? Det är min nionde vinter på ön och allting här har blivit normalt liv. Men har livet i Finland börjat te sig onormalt för mig?
Kanske inte, för det är normalt för finländska förhållanden, men jag reagerar på ett annat sätt nu på olika företeelser. Som tex hur HUS behandlar sin personal. Jag trodde redan att sådant bemötande inte förekommer i arbetslivet, men är det så att landets ledning visar modell för hur man får agera?
Så här såg det ut när vinden höll på att byta riktning, och nu blåser det en ganska frisk NV.
Jag hade tänkt hänga upp jullamporna, men värmeböljan fick mig att ändra planen. Blotta tanken på pepparkaksdeg, och minnet av hur jag mådde efter att ha ätit för mycket av den, fick mig att avstå från den också. Kanske blir det pepparkaksbak med Ronja innan jul eller så blir det inte. Min inställning till julen är mycket avslappnad nuförtiden. Visst kan det hända att jag ännu får inspis på ett litet pepparkaksbak här, men det är inget måste. Julen kommer också i Finland utan att man stressar med sådant man inte hinner eller har lust med.
Ingen julklapp har jag köpt och jag tar endast en liten kabinväska med mig. Det som behövs köper jag innan jul i Finland. Nuförtiden köper många på nätet så det är inte längre julstress i butikerna innan jul. Jag som förut hade alltigt färdigt i god tid har blivit en riktig slappis. Kanske har den kanariska stilen inspirerat mig?
Här är jag hemma igen på gatan där komplexet ligger.
Jag har blivit en lugn hemmamännska. Turistlivet har jag ju aldrig gillat, och restaurangerna lockar inte. När jag på kvällarna hör dem spela samma dansmusik som dom gjort i många år får jag absolut ingen lust att gå ner. Samma program mal på år efter år, och är främst tänkt för dem som vistas här en kort tid. I kväll ska jag gå ner till katolska kyrkan och lyssna på musik.
Må gott!
CWB
